Teknik och vetenskap för mänsklig förbättring? Etiska överväganden

Vetenskap / Artificiell Intelligens

25.07.27 Etiska dilemman kring mänsklig förbättring.

Teknikens framsteg, från nanoteknik till avancerad AI, väcker gamla drömmar om mänsklig förbättring till liv. Vi kan snart förstärka våra sinnen, kroppar och tankeförmågor på sätt som tidigare var science fiction. Men medan möjligheterna är lockande, reser denna utveckling också djupa etiska frågor: Hur påverkas vår integritet, vår upplevelse av att vara människa, och kan tekniken till och med sudda ut gränserna för vår personliga identitet? Denna artikel dyker ner i de komplexa dilemman som uppstår när vi strävar efter att omforma oss själva med vetenskapens hjälp.

Mänsklig förbättring är en gammal idé

Framsteg inom vetenskap och teknik har länge närts idén om mänsklig förbättring. Idag riktas hoppet mot spetsområden som nanoteknik, bioteknik, informationsteknik och kognitionsvetenskap för att radikalt förbättra mänsklig prestation och förmåga. Målet är att förstärka våra sensoriska, motoriska och kognitiva förmågor, samt att påverka humör och utseende.

Idéer om mänsklig förbättring har funnits sedan urminnes tider. Men det var först under 1600-talet, med de snabba framstegen inom teknik och naturvetenskap, som tanken på att tekniskt förbättra människor började ta form. Francis Bacons utopiska New Atlantis från 1627 beskrev till exempel ett idealiskt framtida samhälle där vetenskapen intog den högsta positionen.

Under 1700-talet blomstrade fysiken, kemin och biologin, vilket ledde till banbrytande tekniska utvecklingar och upptäckter. Denna period genomsyrades av en stark optimism gällande en framtid där mänsklig förbättring var möjlig och tillämplig. Upplysningens optimism manifesterades i verk som Marquis de Condorcets ”Skiss till en historisk översikt över det mänskliga förnuftets framsteg” (1795), där han beskrev de fördelar mänskligheten kunde skörda från vetenskapliga framsteg, särskilt inom det medicinska området. Det nya var sammanlänkningen av teknik och vetenskap med framsteg inom medicinen.

Mänsklig förbättring i samtiden

Medan 1600- och 1700-talet mestadels handlade om teorier, ligger fokus idag på konkreta forskningsområden. Hittills har vi traditionellt förbättrat våra förmågor genom utbildning, studier och träning. Vi har också utvecklat verktyg som hus, kläder, telefoner, teleskop, bilar och datorer för att tekniskt förändra vår omgivning och förbättra vår prestation.

Utöver dessa traditionella metoder strävar man nu, genom den nämnda tekniken, efter att förändra vår egen konstitution. Vi har redan tagit de första försiktiga stegen mot denna självomformning genom exempel som plastikoperationer, tandläkarbesök, smarta mediciner, humörförändrande mediciner, kosttillskott och tillväxthormoner. Dock betraktas fortfarande prestationsförbättring inom medicinen som något perifert och mycket ambivalent.

Den typ av medicinsk-teknisk självtransformering som förespråkas av vissa har en drastisk dimension. Den handlar om en radikal förändring av våra sensoriska, motoriska och kognitiva förmågor och färdigheter. Man föreslår användning av brain-to-brain (hjärna-till-hjärna) interaktion och brain-machine interfaces (hjärngränssnitt) som skapar direkta kopplingar till våra neurala system. Dessutom talas det om nya organ, nya färdigheter och nya gener. Med ett informationsbaserat sjätte sinne skulle vi till exempel ögonblickligen kunna sluka informationen i en hel bok, som snabbt blir en strukturell del av vår biologi.

Det är naturligtvis lätt att fantisera om de många positiva aspekterna med förbättrade sensoriska, motoriska och kognitiva färdigheter. Samtidigt finns det många negativa konsekvenser som uppstår i proportion till de stora förändringarna och modifikationerna som introduceras via nya teknologier.

Förändrade kroppsliga attityder

En utbredd användning av förbättringsteknologier kommer att resultera i en ökad association mellan kropp och teknik, vilket kan leda till en negativ förändring i attityden till den egna kroppen.

För det första kommer kroppen och dess funktioner att bli sammanflätade med teknik. I framtiden kommer det att finnas hela lagerlokaler med biohybrida ersättningsceller, -vävnader och -organ som kan köpas av dem som har råd. Bioelektriska system för att förbättra normala sensoriska, motoriska och kognitiva förmågor och färdigheter kommer att bli alltmer populära. Bioelektroniska system som kan förbättra centrala kroppsfunktioner kommer att göra det allt svårare att skilja mellan kroppens egna funktioner och tekniska funktioner.

För det andra kommer kroppen så småningom att bli en del av tekniska system och nätverk. Kroppen och dess funktioner kommer ständigt att övervakas och kontrolleras med hjälp av nanosensorer som registrerar potentiella hälsorisker. Dessa detekteringsprylar skulle kunna vara kopplade till datasystem som möjliggör automatiska responser i samband med sjukdomar och krämpor, till exempel genom att aktivera nanodrogfrisättningssystem.

Båda dessa utvecklingar kommer att bidra till en teknik-inspirerad bild av kroppen. Kroppen ses då som något som är mycket likt en maskin – en helhet bestående av olika komponenter som skulle kunna fixas, förbättras eller ersättas om nödvändigt. Kroppens utveckling, funktioner och utseende kommer att ses som något föränderligt, inte naturbestämt. Kroppen kommer i allt mindre utsträckning att accepteras som den är, utan förändringar. Samtidigt blir kroppen alltmer kontrollerad av teknik. Vi kommer inte längre att vara herrar över vår egen hälsa, utan vi kommer att delegera ansvaret till tekniken. Följden blir att kroppen börjar betraktas som icke-levande maskinmaterial, alltmera ohelig och omystifierad.

Integritet och autonomi i en förbättrad värld

Tekniken som kommer att användas för förbättring av den mänskliga kroppen och dess funktioner kan skapa allvarliga överträdelser av vår integritet och autonomi.

Standardanvändning av neurala implantat för att förbättra kognitiva förmågor i människor kommer att intensifiera datoranvändningen, särskilt när kontakt med olika databaser inte längre sker med fingrar på tangentbordet, utan direkt via hjärnan som ständigt skulle vara uppkopplad till olika databaser.

Dessutom kommer neurala implantat att underlätta intensiva kopplingar till andra människor genom hjärna-till-hjärna-gränssnitt. Kommunikation med människor som bor långt borta kommer att ske via en direkt koppling från en hjärna till en annan. Vissa förespråkare för denna typ av teknisk förbättring spekulerar att mänskligheten kommer att bli lik en enda sammankopplad hjärna om 50-70 år. Denna utveckling framställs som positiv av förespråkarna.

Men olika biverkningar är tänkbara i samband med dessa tillämpningar, eftersom tekniken underlättar tillgång till människors privatliv. De digitala fragment som är kvar varje gång en dator har använts kan spåras, och man kan på så vis registrera varje individs exakta rörelser och handlingar. Dessutom kan ett överdrivet nätverkande mellan mänskliga hjärnor leda till att ens synintryck registreras, ens tankar spelas in, och så vidare. Vid varje given tidpunkt kan en utvald individ lokaliseras och registreras i många avseenden. Enkel åtkomst till våra ”inre liv” blir möjlig och samtidigt blir det möjligt att subtilt kontrollera och manipulera människors omedvetna via till exempel subliminal påverkan. Massbedrägeri, lurandet av människor av en central agent, blir möjlig. Både integritet och autonomi eller självbestämmande står därmed på spel.

Medikalisering av det normala

Utbredda tekniska ingripanden i syfte att förbättra våra sensoriska, motoriska och kognitiva förmågor, såväl som vårt fysiska utseende, kan leda till ett problem som kan kallas för medikalisering. Det är ganska troligt att när ett visst antal personer har förbättrat sig själva, kommer andra att känna ett ökat tryck att göra detsamma. Detta kan bero på en rädsla att de inte kommer att kunna hålla jämna steg med de förbättrade individerna i omgivningen.

En inrotad inställning kan med tiden växa fram: att konventionella mänskliga förmågor är något negativt. Genomsnittliga förmågor blir lika med defekter, som måste elimineras. Fler och fler människor kan bli rädda att deras kroppar och deras förmågor i grunden är otillräckliga. Därför kan förbättringsingrepp trigga fram en process av medikalisering av annars normalt fungerande mänskliga förmågor och normala fysiska utseenden.

Personlig identitet i förändring

När en människa tänker på sig själv som individ, granskar denne sådana saker som: Vad är jag bra på? Hur väl presterar jag? Är jag ansvarig? Vad är det som gör mig unik? Vilken typ av karaktär har jag? Vad kan jag minnas? Vilken är min livshistoria? En människa som har genomgått förbättringar kan ha svårt att svara på sådana frågor. När man till exempel förbättrar de kognitiva förmågorna hos en individ kommer vissa mentala ansträngningar att nästan upphöra, och då blir man helt beroende av högpresterande implantat. Som resultat kan denna individ ha svårt att säga vilka tankar och handlingar som fortfarande är en del av personlig bedrift. Det är därför ganska svårt att förutsäga om vår tillfredsställelse ökar sedan vi har blivit förbättrade.

Om förbättringssystem blir tillgängliga för implantering kommer det att bli allt svårare att avgöra vad som gör mig den jag är. Om man dessutom kopplar samman flera individer till databaser, kommer exklusiviteten med att ha viss information att vara relativ. Detta i sin tur leder till att individer inte längre kan sägas vara unika. Hjärna-till-hjärna system som kopplar samman flera individer för att omedelbart utbyta medvetna tankar och erfarenheter med varandra skulle sudda ut gränsen mellan självet och resten av det cybertänkande samhället. Hur kan man i sådana fall separera ens upplevelser och livshistoria från andras? Dessutom kan gränserna mellan den verkliga världen och den virtuella världen alltmer suddas ut. Därmed blir det svårt att hålla fast vid en personlig identitet.

Suddig självuppfattning

Symbiosen med tekniken för förbättring av vår biologiska konstruktion kommer att leda till att vi blir inbäddade på alla sätt i tekniska system och nätverk. Våra kroppar kommer alltmera att bli tekniska produkter. Denna process kan kallas för ”artifaktualisering” av människor.

En annan process sker samtidigt. Tekniska system kommer att likna mer och mer organiska system. Detta sker redan inom olika fält, såsom artificiell intelligens, artificiellt liv, robotik och hjärndatornätverk (neural computing networks). Långsiktigt hoppas man att vissa tekniska system kan imitera olika mänskliga egenskaper och färdigheter. Denna process kallas för en ”antropomorfisering” av teknik.

Kombinationen mellan dessa två processer – artifaktualisering av människor samt antropomorfisering av teknik – kan leda till följande problem: motsatspar som har funnits i hundratals år, såsom ”natur/vård”, ”organisk/inorganisk”, ”medvetet/omedvetet”, ”levande/icke-levande”, kan bli i grunden oklara begrepp. Trots detta har sådana motsatspar representerat essentiella element i mänsklig självperception. Om sådana koncept försvinner eller blir oklara kommer grundläggande förändringar i självperception att äga rum. Detta kan leda till oro, krypande känslor av desorientering och existentiell ångest (eller panik). Själva grunden för vår bild av mänskligheten skulle omskakas.

Extremt sofistikerade och drastiska förbättringsteknologier skulle kunna förändra människor på ett så pass radikalt sätt att man inte längre skulle kunna prata om människor i den konventionella meningen.

Entusiasm för dessa förbättringsteknologier är ingen garanti för etisk önskvärdhet. Därför behövs en genomträngande etisk debatt.

Källa:

Converging NBIC Technologies for Improving Human Performance: A Critical Assessment of the Novelty and the Prospects of the Project, 2006, Bert Gordijn

 

Läs mer om ämnet: