SENASTE NYTT
VÄDERPROGNOS
Vad filmen The Substance lär oss om skönhetsideal och Jungs skugga
25.07.15 - En skräckberättelse om skam, fasader och den inre skuggan.
Vad händer när vi försöker sudda ut vår mänsklighet för att leva upp till en ouppnåelig fasad? Den frågan ställer sig skräckfilmen The Substance på sitt både groteska och tankeväckande vis. Med inspiration från klassiska myter, psykoanalysens teorier och samtidens skönhetsfixering levererar filmen en berättelse som går djupare än sin blodiga yta. Och med hjälp av Carl Jungs idé om skuggan blir det tydligt att The Substance i själva verket handlar om något som rör oss alla.
The Substance – en modern skräckberättelse om skuggan
I filmen möter vi Elisabeth Sparkle (Demi Moore), en före detta aerobics-stjärna som abrupt förlorar sin plats i rampljuset efter att ha blivit “för gammal”. Tv-kanalen säger upp henne, och de tidigare så lojala tittarna vänder henne ryggen. I desperation vänder sig Elisabeth till en förbjuden behandling — en mystisk substans som frammanar en yngre, vackrare version av henne själv: Sue (Margaret Qualley).
Men behandlingen kommer med tydliga regler.
Elisabeth och Sue får bara existera i världen sju dagar var. En vecka får Elisabeth leva sitt liv, nästa vecka är det Sue som tar över kroppen och får sola sig i rampljuset. Under tiden måste den som inte är aktiv gömma sig i ett mörkt rum tills det är dags för skifte. Det sägs uttryckligen i filmen att de inte är två självständiga personer — utan samma individ, två sidor av samma jag.
Till en början fungerar systemet. Elisabeth finner viss tröst i att dra sig undan, medan Sue njuter av sin ungdom och beundran. Men snart börjar Sue göra karriär och få större möjligheter, vilket kräver ständig närvaro för att inte riskera att gå miste om viktiga chanser. Samtidigt börjar Elisabeth skämmas alltmer över sitt åldrande utseende och sin bleknande existens. Jämförelsen med sin unga, perfekta dubbelgångare blir till en daglig plåga. För varje vecka som passerar förfaller Elisabeth, både i självkänsla och kroppsligen.
Här börjar balansen spricka.
Sue vägrar till slut lämna över kontrollen. Den överenskomna turordningen blir ett minne blott, och Elisabeth, som från början accepterat spelet, känner sig ovärdig och förbrukad. När Sue envist vägrar byta plats, börjar Elisabeths kropp bokstavligt talat vittra sönder. Det är här filmen övergår från satirisk samhällskritik till ren body horror.
Vid höjdpunkten av sin framgång föder Sue sin egen skugga. Men denna gång är det inte en ny, snygg ung kvinna, eller ens den åldrande Elisabeth. Istället tar ett groteskt, flerhövdat monster form. Precis som i myten om Hercules och Hydran växer nya huvuden fram så fort ett annat kapas. Monstret blir en gestaltning av alla de känslor, trauman och självförnekande sidor som samlats i det undermedvetna och nu vägrar låta sig förpassas till mörkret.
Vad är skuggan, och varför är Jung relevant här?
För att riktigt förstå filmens tematik krävs en återblick till Carl Jungs psykologi. Enligt Jung bär alla människor på en skugga — den omedvetna delen av personligheten där vi förtränger allt vi inte vill kännas vid: skuld, avundsjuka, ilska, rädslor och ibland till och med positiva men obekväma egenskaper.
Men en viktig poäng hos Jung är att skuggan inte försvinner bara för att vi ignorerar den. Tvärtom växer den i styrka i det fördolda och kan i värsta fall ta över oss om vi vägrar erkänna dess existens. I The Substance blir Elisabeth skuggan - det man försöker förtränga. Sue är det ideal Elisabeth vill vara, men också en självständig kraft som alltmer vägrar underkasta sig de regler som upprätthåller balansen mellan persona och verklighet.
I Jungs teori är Sue personan — den perfekta fasaden vi visar upp för världen. Elisabeth representerar däremot verkligheten, med sina rynkor, sin bitterhet och sin skam. I en samtid där yta och ungdom premieras över allt annat, blir Elisabeths sanna jag något varken hon själv eller andra längre vill kännas vid.
När skuggan växer i det dolda och förnekas
I sin kärna är The Substance en berättelse om vad som händer när vi vägrar acceptera livets naturliga förändring. Elisabeth Sparkle är smärtsamt medveten om sitt åldrande och den nya plats hon fått i samhällets hierarki — som en kvinna vars värde anses ha passerat sitt bäst före-datum. Men i stället för att försonas med den insikten, enligt de processer Carl Jung beskriver som nödvändiga för en hel och mogen personlighet, försöker Elisabeth kringgå sin egen utveckling. Hon väljer genvägen via Sue, en gestalt av den ungdom och bekräftelse hon tror sig behöva för att fortsätta vara någon.
I början representerar Sue inte bara hotet om ytlighet utan även Elisabeths kvarvarande livskraft och inre skönhet. Men när Sue tar över, och Elisabeth förpassas till mörkret, börjar något annat gro. All den skam, bitterhet och självförakt som Elisabeth undertrycker förvandlas till ett inre mörker. Ett mörker som, enligt Jungs resonemang, inte försvinner för att det förnekas — tvärtom blir det starkare och mer destruktivt.
När Sue till slut föraktar Elisabeths alltmer slitna kropp, sitt eget ursprung, växer denna förträngda del sig så mäktig att den till sist tar fysisk gestalt. Det flerhövdade monstret blir den personifierade skuggan — inte bara av Elisabeths naturliga åldrande och hennes förlorade roll i offentligheten, utan av samhällets avsmak för det som inte längre passar in i idealbilden.
Jung menade att det vi vägrar erkänna hos oss själva, fortsätter att existera på ett omedvetet plan. Och till slut, när förnekelsen blir för stark, tar det över — ofta i grotesk, okontrollerad form. Precis detta sker i The Substance. Monstret som föds är både Elisabeth och Sue. Det är allt det vi inte vill se: åldrandet, skammen, förlusten av status och det vi inte längre är välkomna att vara. Och eftersom varken Elisabeth eller Sue velat erkänna den sidan av sig själva, har skuggan vuxit ohämmat i det dolda.
Filmen blir därmed inte bara en skräckberättelse om fåfänga och kroppsligt förfall. Den är en påminnelse om att vi behöver acceptera livets förändringar, våra nya roller och de mindre smickrande sidorna av oss själva. Inte för att bli svagare, utan för att förbli hela. Det vi inte vill se hos oss själva formar oss — och om vi inte möter vår skugga, kommer den till slut möta oss. På sitt sätt.