SENASTE NYTT
VÄDERPROGNOS
1973: Experimentet som skakade psykiatrin – när åtta friska personer stämplades som sjuka
26.01.14 - År 1973 ställde psykologen David Rosenhan en fråga som vid första anblick verkade enkel, men som skulle komma att orsaka en jordbävning inom den psykiatriska professionen: Kan psykiatriker verkligen, på ett tillförlitligt sätt, skilja en mentalt frisk person från en sjuk?
Eller som Rosenhan själv uttryckte det:
”I grund och botten är frågan om huruvida de friska kan särskiljas från de sinnessjuka (och om grader av sinnessjukdom kan särskiljas från varandra) en enkel fråga: finns de framträdande egenskaper som leder till diagnoser hos patienterna själva eller i de miljöer och sammanhang där observatörer finner dem?” (Rosenhan 1973, s. 251)
För att finna svaret utformade Rosenhan ett kontrollerat psykologiskt experiment. Det utfördes med akademisk noggrannhet, men resultaten var djupt oroande.
Åtta friska människor, tolv sjukhus
Åtta helt friska volontärer gick med på att delta. De hade ingen psykiatrisk historia, tog inga mediciner och uppvisade inga verkliga symptom. De skickades till tolv olika psykiatriska sjukhus runt om i USA.
Varje volontär simulerade ett enda symptom: de påstod sig höra vaga röster. Rösterna saknade känslomässigt eller berättande innehåll och upprepade oklara ord som "tom", "ihålig" eller "duns".
Det var allt. Inga andra klagomål. Ingen dramatisk livshistoria.
Inläggningen skedde omedelbart
Alla åtta volontärer blev inlagda. De flesta fick diagnosen schizofreni. Från det ögonblicket gick experimentet in i sin mest kritiska fas.
Volontärerna slutade omedelbart att simulera symptomet. De betedde sig helt normalt:
-
De talade tydligt och sammanhängande.
-
De följde sjukhusets regler.
-
De svarade ärligt på frågor.
-
De rapporterade att rösterna hade försvunnit.
Allt omtolkades som sjukdom
Trots att de agerade helt normalt, accepterades inget av deras beteenden som normalt av personalen.
När de förde anteckningar (för forskningen) tolkades det i journalerna som "tvångsmässigt skrivande". När de slappnade av tolkades det som ett "tillbakadraget beteende".
Varje gest, hur banal den än var, omtolkades genom filtret av den diagnos de redan fått. Etiketten som sattes vid dörren hade vunnit. Verkligheten hade förlorat.
Patienterna såg skillnaden
Det fanns dock en grupp som såg det personalen missade. De andra inlagda patienterna – människor med verkliga psykiska sjukdomar – reagerade nästan genast.
"Du är inte sjuk", sa de till volontärerna. "Du har inget här att göra."
Patienterna kände igen normaliteten. Men den medicinska personalen gjorde det inte. Ingen av volontärerna skrevs ut som "frisk". De skrevs till slut ut med diagnosen "schizofreni i remission" – vilket innebar att sjukdomen tillfälligt hade dragit sig tillbaka, inte att diagnosen var felaktig från början.
Sjukhuset som trodde sig ha "lärt läxan"
Efter att resultaten publicerats, protesterade ett annat sjukhus högljutt. Personalen där hävdade att ett sådant misstag aldrig skulle kunna ske hos dem.
Rosenhan varnade för att han under de kommande månaderna skulle skicka dit falska patienter. Sjukhuset blev extremt vaksamt.
Resultatet? Personalen identifierade 41 verkliga patienter som "imposters" (falska patienter inskickade av Rosenhan).
Men Rosenhan hade inte skickat en enda volontär.
Vad bevisade egentligen experimentet?
Experimentet handlade inte om huruvida patienter kan "fejka" psykiatriska sjukdom. Det demonstrerade något mycket allvarligare: när en etikett väl har klistrats på en människa, har institutioner enormt svårt att se personen bakom den.
Beteenden omtolkas. Sammanhang försvinner. Normalitet blir ett symptom. Det var inte galenskap som avslöjades, utan institutionell blindhet.
Varför historien skaver än idag
Rosenhans experiment förändrade synen på psykiatriska utvärderingar för alltid. Det tvingade fram reviderade procedurer, etiska diskussioner och mycket försvarsställning från branschen.
Men framför allt lämnade det efter sig en fråga som vi fortfarande brottas med: Vad händer med en människa efter att hon blivit etiketterad – och vem har makten att se henne klart igen?
Effekt på psykiatrin
Effekten av detta experiment ledde till att psykiatrin gjorde sig mer "vetenskaplig" och rigid (via DSM-III) för att behålla sin legitimitet. De ville bevisa att "vi kan visst mäta detta".
Kritiken mot Rosenhan användes som bränsle för att cementera psykiatrins makt genom biologiska förklaringar och checklistor, snarare än att erkänna den mänskliga osäkerheten.
Kritiken mot Rosenhan: Vetenskaplig bluff eller obekväm sanning?
På senare år har Rosenhans studie, precis som Zimbardos fängelseexperiment, utsatts för granskning som ifrågasätter dess vetenskapliga hederlighet.
I boken The Great Pretender (2019) avslöjar journalisten Susannah Cahalan att Rosenhan med stor sannolikhet exkluderade data som inte passade hans tes. Hon fann bevis för att en nionde "pseudopatient", Harry Lando, faktiskt hade haft en positiv upplevelse av psykiatrin och beskrivit personalen som varm och stödjande. Rosenhan strök honom ur studien för att inte förstöra berättelsen om den "kalla institutionen". Dessutom framkom det att Rosenhan kan ha instruerat volontärerna att agera mer sjukt än vad han redovisade i sin artikel.
Detta har skapat en djup spricka i hur studien tolkas idag, där argumenten delas upp i två läger:
Argument MOT studien (Kritikernas syn)
När Rosenhan publicerade sin studie 1973 befann sig psykiatrin i en djup kris. Den så kallade "antipsykiatriska rörelsen" (med figurer som Michel Foucault och R.D. Laing) hävdade att mentalsjukdom var en social konstruktion, inte en medicinsk sjukdom. Hans studie var inte bara ett experiment; det var en politisk attack på det medicinska paradigmets makt. Ändå håller viss kritik:
Datamanipulation
Genom att ta bort Harry Landos positiva vittnesmål skapade Rosenhan en vinklad bild som demoniserade psykiatrin snarare än att objektivt undersöka den. Ändå var hans erfarenhet undantaget som bekräftade regeln. Rosenhan tillhörde en skola som trodde att psykiatriska diagnoser i sig var förtryckande verktyg. Han ville inte reformera psykiatrin, och visa att den kan fungera i rätt sjukhuskultur. Hans mål var att helt avskaffa diagnoser.
Logisk ogiltighet (Spitzers argument)
Kritiker som psykiatrikern Robert Spitzer (som var arkitekten bakom moderna diagnosmanualer) gick mycket riktigt till motattack för att rädda fältet. Han menade att studien var logiskt ogiltig. Han liknade det vid att dricka en liter blod, spy upp det på akuten, och sedan kalla läkaren inkompetent för att denne diagnostiserar magsår. Om en patient ljuger om symptom är det läkarens plikt att tro på patienten, inte att misstänka bedrägeri. Att bli inlagd när man simulerar symptom är tecken på att systemet fungerar (det tar hjälpbehövande på allvar), inte att det är trasigt.
Metodfel
Eftersom ingen oberoende part kunde verifiera Rosenhans egna upplevelser (han var själv en av patienterna) saknas den objektivitet som krävs för vetenskaplig bevisbörda.
Argument FÖR studien (Försvararnas syn)
Kritiken mot Rosenhan är välgrundad gällande metoden, men studiens slutsats om hur etiketter formar vår syn på människor anses fortfarande ha hög relevans inom socialpsykologin.
Ekologisk validitet
Även om Rosenhan slirade på metodiken, bekräftade studien vad många patienter och sociologer redan visste: Labeling theory (stämplingsteorin) är verklig. När en diagnos väl är satt, omtolkas normalt beteende som patologiskt.
Institutionell makt
Studien blottlade den enorma maktobalans som råder inom slutenvården. Oavsett om patienterna ljög om att höra röster, så ljög de inte om hur de blev behandlade efter inläggningen – ignorerade, avhumaniserade och sedda som objekt snarare än subjekt.
Nödvändig reform
Trots sina brister tvingade studien fram en revolution. Den var en direkt orsak till att diagnosmanualen DSM-III utvecklades, med striktare och tydligare kriterier för diagnoser, vilket minskade godtyckligheten inom vården. Utan Rosenhans "provokation" hade psykiatrin kanske dröjt mycket längre med att reformera sig själv.
Rosenhans påverkan på svensk psykiatrisk vård - psykiatrireformen
Även om Rosenhans experiment utfördes i USA, landade resultaten i en svensk mylla som redan jäste av kritik mot "storanstaltspsykiatrin". Under 1970-talet dominerades svensk mentalvård fortfarande av jättelika institutioner som Beckomberga, Säter och Umedalen – platser som påminde mycket om de miljöer Rosenhan beskrev.
Ammunition till den antipsykiatriska rörelsen
I Sverige blev studien ett tungt slagträ i debatten för den så kallade antipsykiatriska rörelsen. Kritiker menade att svensk psykiatri handlade mer om förvaring och social kontroll än om faktisk vård. Rosenhans bevis för att läkare inte kunde se skillnad på sjuka och friska underblåste den växande misstron mot den "medicinska modellen", där läkarens ord var lag. Det gav bränsle åt argumentet att diagnoser ofta var godtyckliga etiketter som användes för att hantera avvikande beteende snarare än att bota sjukdom.
Vägen bort från institutionerna
Indirekt bidrog tankegodset från Rosenhan (tillsammans med böcker som Gökboet och Michel Foucaults filosofi) till den ideologiska förflyttning som senare skulle leda till den stora Psykiatrireformen 1995. Målet var att stänga de stora, avhumaniserande institutionerna och integrera patienterna i samhället – precis det som Rosenhans studie implicit förespråkade genom att visa hur destruktiv sjukhusmiljön var för individen.
Skärpta diagnoskrav även här
På en rent klinisk nivå påverkades Sverige av den internationella uppstramningen av diagnostiken. När det amerikanska systemet (DSM) gjordes om för att bli striktare och mer checklista-baserat som svar på kritiken, följde svensk psykiatri efter (även om vi formellt använder WHO:s system ICD). Det blev viktigare att bocka av specifika kriterier för schizofreni, just för att undvika den typ av godtyckliga "magkänslor" som Rosenhan hade avslöjat.
Experimentet lärs än idag ut på svenska psykolog- och läkarprogram som ett varnande exempel på konfirmeringsbias – hur lätt det är för även svenska experter att bara se det de förväntar sig att se.
Liknande artiklar:
Källor:
Rosenhan, D. L. (1973). "On Being Sane in Insane Places". Publicerad i tidskriften Science, volym 179, sidorna 250–258.
Rosenhan (1973) Experiment – ‘On being sane in insane places’, Simply Psychology
The flawed experiment that destroyed the world's faith in psychiatry, New Scientist
Cahalan, S. (2019). The Great Pretender: The Undercover Mission That Changed Our Understanding of Madness. Grand Central Publishing.
Spitzer, R. L. (1975). "On pseudoscience in science, logic in remission, and psychiatric diagnosis: A critique of Rosenhan's 'On being sane in insane places'". Journal of Abnormal Psychology, 84(5), 442–452.
Lando, H. A. (1976). "On being sane in insane places: A supplemental report". Professional Psychology, 7(1), 47–52.
Psykiatrireformen. Nationalencyklopedins nätupplaga.
Rosenhan-experimentet, Svenska Wikipedia